Hon kom till oss sent i oktober 2017. Det var en rädd liten kattflicka som troligen haft det mycket svårt under sin uppväxt. De första dygnen satt hon i ett hörn i sovrummet och stirrade in i väggen. Hon åt lite grann då och då, hon hade diarré, hon mådde inte bra. En tidig morgon vaknade jag av att hon kissat i våran säng, jag tror hon ville krama oss efteråt men jag tror inte vi förstod vad hon ville. Det var bara att slänga sängkläderna och på med nya. Några dagar senare bajsade hon också i våran säng! Det var bara att slänga vår nya fina tempurmadrass.

Vad är det för fel, hon mår inte bra! Vi ringde till Huskatten och Kim kom för att hämta henne. Kim sa att de skulle ta henne till katthemmet för observation några dagar. Marta, min fru, tyckte att hon trots allt ska stanna kvar hos oss och det tyckte jag med, vi kan ju själva ha henne "under observation" några dagar. På Kims inrådan så höll vi dörren stängd till sovrummet och Siden accepterade det, hon var ju trots allt väldigt duktig att gå på toa.

Tiden gick och hennes diarréer fortsatte, 2-3 gånger / månad. Efter flera veterinärbesök  kom vi fram till att hon antagligen har en foderallergi. Vi testade Hypoalrgenic torrfoder, som hon som tur var gillade, och efter några månader blev hon mycket bättre. Det var samma foder som vår förra katt åt dom sista åren. Nu har Siden (som idag heter Sidonia) blivit en lugn och trygg kisse som älskar när vi sitter alla tre i TV-soffan. Hon ligger gärna på rygg och gillar att bli klappad på magen.

Hennes kattkram är alldeles speciell. Hon greppar tag om huvudet med framtassarna och biter hårt i hjässan. Det händer ofta att man har lite blodstänk i hårbotten, men vad gör det, det är ju bara snyggt. Tänk att man kan älska en liten kattflicka så mycket, ja, livet är fantastiskt.


Mats o Marta o Sidonia