Vår berättelse om Tiger och Madam.

Deras första tid var inte något man önskar något djur, men efter att de kom till Huskatten och jourhemmet blev det bra, men där kunde de inte stanna för evigt. Till oss kom de en söndagskväll i mars-2017, det var två små osäkra kissar. Tiger var den som var mest reserverad och dröjde sig kvar i buren länge. Madam var den som var nyfiken och kom till oss när vi var i rummet där de först var för att acklimatisera sig. Men Tiger kunde ju inte var sämre så han blev mer och mer nyfiken på vad som kunde vara utanför rumsdörren och gav intrycket till att vilja ut och se mer av deras nya hem. Men någon Tiger i den bemärkelsen är han inte en Tiger – han är i själva verket ganska så ”harig” – det dröjde länge innan han med försiktigt och smygande små steg klev ut från rummet.

Vi har en stuga nere I Törebodatrakten och dit begav vi oss första gången med dem 1 april 2017, att få in dem i burarna hemma i Västerås var inga större problem, men att färdas i bil var något helt annat. Vårt tålamod prövades rejält – Tiger protesterade genom skrik, krafsade med tassarna, snurrade runt i buren etc. Nere i stugan sprang Madam och gömde sig en längre tid men kom fram så småningom. När det var dags för hemfärd gick det inte lika lätt att få in dem i burarna. Madam gömde sig så bra att vi fick åka därifrån utan henne och jag Gabriella fick åka ner dagen efter för att se om hon var i stugan överhuvudtaget. Det var hon och då fick jag med henne hem, men det var tufft länge att transportera dem – att få in Madam i buren och att åka bil med Tiger.  Jag – Gabriella - fick kontakt med en ”djurkommunikatör” via Facebook och hon verkar ha gjort underverk med dem. Nu är det enbart när det regnar som Tiger protesterar i buren, det gillar han inte. (Då står han inte högt i kurs.) Madam har blivit så duktig att vi nu kan ställa buren i det rum hon är i (dörren är naturligtvis stängd till rummet) och hon går in själv i buren.

En annan ”djurkommunikatör” som vi har fått kontakt med berättade för oss att Tiger har förmågan ”att se det vi andra inte ser”, att det är en ”känslig” katt vi har och som berättade för henne att han ville ut och jaga. Sagt och gjort vi köpte koppel till dem och satte på Tiger det där nere. Det var en mycket rädd, osäker Tiger som kröp lite grann på gräset i våras. För det mesta låg han på gräset och om han inte klängde sig fast i våra famnar när vi tog ut honom. Det har blivit lite bättre men någon jakt har han ännu inte velat ut på. Madam sitter vid nätdörren och gnäller men så fort vi kommer för att sätta på henne kopplet springer hon undan. Det är en liten dam som är bestämd, det ska vara på hennes villkor, då går det bra. Visst har vi fått lyfta henne korta stunder och gått några steg med henne, men hon är inte alls lika social som Tiger. Han ska vara med överallt! Sitter Peter och jobbar vid datorn och har möten via datorn kommer Tiger och presenterar sig genom att gå över datorn och lägga sig väl synlig.

Det är verkligen två olika personligheter vi har och de passar så bra ihop. Tiger har tagit på sig uppgiften att vakta Madam från alla olika faror, t.ex. om vi försöker ta upp henne, dock kan han själv vara tuff mot henne ibland när det passar honom, riktig cat-fight. Ibland är det riktiga race när han jagar henne, eller tvärtom, då hoppas och skuttas det över allt som kommer i deras väg.

Det är också två väldigt pratglada katter, det är bara synd vi inte förstår allt de säger.

På sistone har Tiger hittat en annan syssla, att jaga solkatter. Han tycks se dessa överallt.

Hälsningar

från husse och matte, Tiger och Madam

Hej Huskatten!

Hos er hette jag Alicia, men nu heter jag Lycka. För tre månader sen flyttade jag hem till två människor som heter Tommy och Karin. Då var jag en otrygg tjej och jag kunde vara ganska hårdhänt. Det kan jag fortfarande vara, men nu beror det på att jag är ivrig och lekfull.

Jag märker att mina människor tycker om mig och jag tycker om dem mer och mer.
Tack snälla ni för att ni tog hand om mig förut och för att ni hjälper så många andra katter som inte har nånstans att bo!

 /Lycka med personal

Hej!

Nu har vi boat in oss på nya jaktmarker och ny flock. Pussel kommer och går hela dagarna. Håller grannarnas katter på behörigt
avstånd från vårt revir och lämnar ofta föda utanför dörren. Pussel är en mycket god och tålmodig jägare.

Gustav (flockens vandrare) vill helst sova hemma på dagarna och vandra ute på natten. Fast vi tror inte han är så långt borta, han är lite för bekväm.

Vi är så glada och tacksamma över Gustav o Pussel dom är mycket lätta att behaga och ger så mycket kärlek tillbaka.
Önskar er allt väl/ Möklintaflocken

En hälsning från mig och Winston!

Jag adopterade Winston från Huskatten för 2 år sedan! Han hette då Lille och hade kommit in med en mun som bara hade 3 tänder, varav alla var trasiga. Huskatten tog honom till en veterinär och Lille blev tandlös.

Jag som då var volontär på huskatten blev kär i denna kärleksfulla kille och ville ge honom ett så fint liv som möjligt. Jag döpte honom till Winston och adopterade honom. Han är nu
9 år gammal och bor med mig och min sambo i ett hus.

Han har tillgång till att gå ute, men då han varit innekatt en stor del av sitt liv så håller han sig alltid nära hemmet. Han älskar att mysa i famnen och kan ligga i mina armar och spinna i timmar. Han har i år fått en väldigt busig hund bror som heter Bosse, och trots att Winston inte alltid vill busa med Bosse så kommer dem bra överens.

 Då Winston inte har några tänder kan det ibland vara lite svårt att hålla tungan rätt i mun, vilket syns på några av dem bilder jag skickat in.

Tack så mycket för att jag fick adoptera en så fantastisk familjemedlem från er!